DEN SKYTISKA FAMILJEN I EUROPA OCH HUR DEN KOM DIT
SKANDINAVIEN
Skandinaviens öde var att tjäna som bosättningsområde för många av de skytiska folken och som ett transitområde för andra som var på väg västerut. Ett klargörande av Skandinaviens historia underlättar förklarandet av dess historiska roll. Flera skilda perioder är urskiljbara:1. Bronsåldern, som slutade omkring 500 f Kr och kulminerade med en nästan fullständig avfolkning av Skandinavien.Från Skytien hade de kungliga skyterna fortgående drivits norrut. Namnet "Skandinavien" avsågs antagligen ursprungligen betyda "skyternas land" eller något liknande. Grupper som senare kom till Skandinavien uppvisade också mycket som visade att de hade kommit från "Sacae"- områdena i östra Skytien: Legender, konst, seder och demografiska faktorer.
2. Eran mellan 100 f Kr och 100 e Kr då Skandinavien åter befolkades, i synnerhet av kungliga skyter och goter.
3. Ett oroligt århundrade (300-400-talet e Kr) då Skandinavien uppenbarligen erövrades och då många stammar bröt upp och begav sig vidare västerut.
4. Ankomsten av nya folk från östra Skytien under 500- och 600-talen e Kr kulminerade på 700-talet med överbefolkning och oordning vilket förorsakade vikingatågen.
GALLATER-GALLIEN
Innan skyterna bosatte sig i Skandinavien, hade de från kimmerierna härstammande galaterna migrerat till nordvästra Europa i ett tidigt skede, även om galatiska expeditioner tillbaka mot öster resulterade i att galater var närvarande i åtskilliga östliga regioner, däribland delar av Skytien. Samtidigt fanns galaternas kärnområde fortfarande kvar i västra Europa. Galaterna härstammade från israelitiska stammar (Ruben, halva Manasse och Gad), som en gång hade bebott Israels land öster om Jordanfloden.
Detta område hade varit känt som "Gilead" och "Basan". Galaternas namn återgavs ibland som "Galadi" och kan härledas från den hebreiska formen för Gilead. Gilead är också namnet på en av Makirs söner. Makir tillhörde Manasses stam, vars ättlingar utgjorde en del av galaterna och med dem besläktade folk. Galaterna hade en tendens att beblanda sig och alliera sig med goterna. Goterna kom från den israelitiska stammen Gad, som hade varit granne med Makir och med denna klan från Manasse ingått förbund i Israels land.
Galaterna kunde i Europa identifieras med både delar av kelterna och belgierna och med tidiga grupper i Germanien. Germanien spelade en liknande roll som Skandinavien och mottog stammar vilka ofta via Skandinavien kom från Skytien och var på väg västerut till Gallien och Britannien. [Gallien är en term som allmänt används om området där länderna Frankrike, Belgien, Schweitz och Holland nu är belägna.] I Germanien och norra Gallien kan åtskilliga skeden med invaderande "babariska" nykomlingar urskiljas:
1. Belgierna som efter 200 f Kr började inta norra Gallien var förbundna eller åtföljda av en grupp som ytterst verkar ha kommit från Mellanöstern och Syrien, och som anlände till Europa via Anatolien och krimområdet i sydvästra Skytien. Kulturellt var dessa folk galatiska och keltiska.
2. Mindre stammar anlände under hundraårsperioden mellan år 50 f Kr och år 50 e Kr, och ersatte nästan alla de s k germanska folk som bodde öster om Rhen och hade keltisk kultur. Bland nykomlingarna fanns chatter, angrivarrer, chausarer och andra.
3. Ungefär mellan 200 och 300 f Kr anlände större grupper som blandade sig med och /eller ersatte alla de mindre stammarna som i många fall fortsatte att existera som självständiga stamenheter inom de större konfederationerna och i andra fall helt verkar ha försvunnit. De nya större formationerna inkluderade saxare, franker och svebiska allemanner.
4. Mellan 350 och 450 e Kr gjorde hunnerinvasionerna att många nya element utgick från Skytien och anslöt sig till saxarna, frankerna och andra större unioner. Hunnernas tryck resulterade också i att dessa folk som nu kraftigt hade växt i antal började invadera delar av det romerska imperiet, såsom Gallien och Britannien.
BEVIS FÖR SKYTISKT URSPRUNG
Man kan från många olika infallsvinklar visa att de "barbariska" nykomlingarna kom från Skytien: Demografiskt kunde Germanien på den tiden inte ha försörjt de miljontals människor som fanns i de barbariska styrkorna. Arkeologiska och historiografiska fakta tyder nämligen på att Germanien var relativt obefolkat, föga uppodlat och till stora delar otillgängligt för bofasta (icke- nomadiska) folk. Samma sak gällde övriga delar av norra Europa.
I östra Skytien hade många civiliserade folk med (delvis) "nordiskt" utseende varit bosatta strax innan barbarerna först noterades i västra Europa. "Barbarerna" verkar ha haft traditioner enligt vilka de kom från östra Skytien och deras konststilar liknar högst påtagligt eller är i själva verket identiska med de som är kända från de skytiska områdena.
De "barbariska" folken som invaderade nordvästra Europa hade sitt ursprung i de skytiska och gotiska styrkorna, som i sin tur en gång i historien hade samverkat med kimmerierna. Kimmerierna hade tidigare gått västerut och blivit en del av de "keltiska" folken, vilka "barbarerna" nu erövrade. Under den kimmeriska hordens vandring västerut hade en del stannat kvar i Balkan och där blivit kända som geter och daker.
Geterna betraktades som ett gotiskt folk som kulturellt hade influerats av trakerna vilka i sin tur influerades av geterna. Geterna och dakerna hade en motvilja mot avbildningar, vissa likheter med de keltiska druiderna, monoteistisk religion och en tro på ett liv efter döden. De flesta av dem begav sig till slut norrut till Skandinavien och östersjöområdet där en del av dem anslöt sig till de anglosaxiska erövrarna av Britannien. De som blev kvar i "Dakien" på Balkan utrotades av romarna.
Besläktade med geterna och dakerna var agathyrserna. Agathyrserna hade varit förbundna med geterna och från dem skulle kärnan i den khazariska nationen liksom Skottlands PIKTER utgå. Tvärtemot intryck som man kan få var PIKTERNA skräckinjagande krigare som allvarligt oroade alla som satte sig upp mot dem. På liknande sätt beskrev Jordanes (den gotiske historikern) agathyrserna (Akatziri) som ett extremt modigt folk.
Khazarerna som härstammade från agathyrserna skulle omvända sig till judendomen, och de hade sin egen tro på att de en gång hade varit en del av den israelitiska nationen. En liknande föreställning fanns på den tidiga medeltiden om goterna vilka identifierades med Israels tio förlorade stammar.
Existensen av traditioner som placerar israelitiska stammar i områden bebodda av saker och goter, och likheterna mellan dessa gotiska och sakiska stammars namn och namnen på israelitiska stammar och klaner demonstreras i detta verk (se del två). Parallellismen mellan skyterna och Israel har också visats. Skyterna, goterna, kimmerierna och med dem besläktade grupper var alla delar av ett folk, från en ursprunglig ätt, som var israelitisk. Ur dessa folk växte nordvästra Europas nationer fram.
MIGRATIONEN MOT VÄSTER
Migrationerna under den beskrivna eran skedde huvudsakligen från öst till väst. De keltiska galaterna som först av alla hade begett sig västerut skickade senare tillbaka utlöpare mot öster, och dessa sammansmälte slutligen med goterna och andra som från öster var på väg västerut. Galaterna i väster och goterna och skyterna i öster hade ett gemensamt ursprung och mellan dem fanns grundläggande likheter.VIKTIGA FOLKVANDRINGAR
En kort sammanfattning av de folkvandringar som har samband med vårt studium, kan bidra till att förenkla helhetsbilden (Använda årtal är endast grova approximationer.):Listan ovan hänför alla inkräktare i nordvästra Europa till kimmerierna, goterna och de skytiska sakerna. De "barbariska" inkräktarnas i nordvästra Europa skytiska ursprung styrker de fakta som tyder på att nationerna i fråga har ärvt signifikant stora hebreiska element från sina förfäder.1. Ca 740-720 f Kr: Assyriena bortförde mängder av nordliga israeliter (och andra syrier och fenicier) till norra Mesopotamien och till Hara i östra Iran där de blev kända som kimmerier, skyter och goter.
2. Ca 640 f Kr: Den första vågen av kimmerier drevs till det europeiska Balkan via den anatoliska Bosporen, för att sedan fortsätta västerut till Gallien och Britannien där de blev identifierade som kelter och galater.
3. Ca 550 f Kr: Skyternas vandringar från Mellanöstern till områden norr om Kaukasus började så smått med penetreringen av Skytien. Utlöpare från dessa förflyttningar nådde västra Europa och Gallien men den enda närvaron av betydelse som i detta tidiga skede etablerades i Europa fanns inom nuvarande Polen, varifrån Skandinavien och "Västern" skulle nås.
4. Klimatförändringar i Skytien gjorde att "sarmatiska" grupper började driva de kungliga skyterna västvart under perioden 300-100 f Kr. De bosatte sig åter först i nuvarande Bulgarien. Sedan, efter att ha utsatts för ytterligare press, fortsatte de norrut för att slutligen nå Skandinavien.
5. Hunnerna som kom från Mongoliet eller ännu längre österifrån attackerade fr o m 200-160 f Kr asarna (Wusun), goterna och sakerna och gjorde så att dessa folk började föra krig mot varandra. Dessa händelser följdes av en klimatförändring som efter år 120 f Kr förorsakade Chorezms (öster om Kaspiska havet) ödeläggelse. Chorezm hade tidigare varit mycket tätbefolkat. Goter och saker började röra sig västerut och Skandinavien befolkades åter under perioden 100 f Kr - 100 e Kr. Bland de som invandrade till Skandinavien fanns kungliga skyter som förflyttade sig norrut från Balkan. Östersjökusten blev också mycket tätbefolkad under denna tid, och därifrån skulle ännu fler stammar förflytta sig västerut.
6. Senare, under decennierna mellan år 70 och år 50 f Kr, förflyttade sig de västra sienberna och den norra hunniska gruppen bestående av Hugie, Dingling och Gienkun mot väster. Den norra hunniska gruppen hade i Skytien bestått av flera mindre stammar av vilka åtminstone några fr o m år 50 f Kr började uppträda omkring Rhen i västra Europa. Följande exempel på folk som vandrade från Skytien till Europa anges med namn under vilka de var kända i väst följda av de skytiska namnen inom parentes: Chauki (Cachage Scythae), tubanterna (Tabiene), Bructeri (Bactria), Chatti (Chatae Scythae), och de tillhörande varnergrupperna (Varni), Tigorini (Taguri), Angiloi (Augali-Aegeli), jutar (Iatii), sasoner (Sasones) och Scoti, Esci (Ascotacae).
7. Fr o m 150-350 f Kr fick de av hunnerna anstiftade kontinuerliga krigen många fler folk att bege sig västerut. Bland dessa folk fanns ca 170 e Kr sienbernas östra gren [Sienbernas västra gren hade tidigare gett sig iväg till Europa omkring år 60 f Kr.] I Europa kallades sienberna allmänt för sveber. De skulle komma att stå nära de saxare och alamaner som bosatte sig i Alsace och i Schweitz. Förflyttningarna i Skytien gav återklang i väst genom ankomsten av nya grupper under perioden 200-300 e Kr, då stora stamförbund såsom saxarna och frankerna anlände och ersatte eller absorberade de tidigare mindre stammarna. Detta kan alternativt betraktas som en process i vilken de dessförinnan i Skytien existerande stamkonfederationerna återupprättades i Europa genom ankomsten av de största och ledande elementen såsom sakerna vilka blev kända som saxare. Många av de folk som anlände i väst kom via Skandinavien eller hade haft komponenter i den skandinaviska regionen. Detta förklarar varför en del traditioner tillskriver några av dessa grupper ett skandinaviskt ursprung. Skandinaverna själva trodde att de hade kommit från (eller via) Skytien.
8. Under åren 350-450 e Kr flyttade hunnerna en-masse ut ur "Skytien" (Eurasien) och in i Europa under det att de tvingade flertalet av Skytiens folk att antingen följa med dem eller att fly för sina liv framför dem. Som ett resultat av hunnerinvasionerna växte saxarna, frankerna och alamanerna till kraftigt i antal med ytterligare nya klaner varibland (i saxarnas fall) de fanns som räknades som egentliga hunner. Som svar på hunnernas tryck översvämmade dessa rikligt tillväxta folkgrupper det västromerska imperiet och bosatte sig i Gallien och Britannien. Goter, vandaler, västgoter och andra erövrade också under denna period tidigare romerska länder, men i flertalet fall var de till antalet obetydliga jämfört med de infödda befolkningarna.
9. Längst bort i det fjärran östra Skytien, i vad som nu är östra Sibirien och västra Kina, hade en stor del av den naftalitiska horden blivit kvar. Under perioden 450-500 e Kr började naftaliterna röra sig mot väster för att slutligen gå in i Skandinavien på 500- och 600-talen e Kr. Som ett resultat av detta blev Skandinavien överbefolkat vilket ledde till att vikingatågen genomfördes. I den naftalitiska horden ingick danerna som, möjligen via Sverige, begav sig till Danmark och såg till att detta land åter befolkades. De egentliga naftaliterna bosatte sig huvudsakligen i Norge medan Sverige befolkades av goter och suioner, vilka var Sunis (kan uttalas "Su-oni"), Gads sons ättlingar (1 Mos 46:16).
10. De fortsatta migrationerna till Skandinavien resulterade i överbefolkning och följande kolonisation av utanför Skandinavien belägna områden. De skandinaviska kolonisatörerna kallades vikingar.
11. Vikingarna bosatte sig i England, Irland, Normandi (Frankrike) och på andra håll. I Normandi tog de till sig den franska kulturen och kallades för normander. Från Normandi erövrade de England år 1066.
12. En del med sakerna förknippade israeliter, inklusive en del goter och naftaliter, stannade kvar i den skytiska kaukasusregionen och annorstädes. Dessa israeliter skulle slutligen sammansmälta med agathyrserna och med dem bilda den KHAZARISKA nationen vilken konverterade till judendomen och vars ättlingar till viss del idag återfinns bland de nutida judarna. Den verkliga kärnan i den khazariska federationen upprätthölls av akatzirerna eller "Agathyrsy" som grekerna kallade dem. Dessa agathyrser hade i Balkan varit anslutna till de getiska och dakiska grupperna vilka själva hade kommit in i området tillsammans med kimmerierna. Geterna och dakerna flyttade under perioden 100 f Kr - 100 e Kr norrut mot Östersjön och Skandinavien för att slutligen delta i den anglosaxiska erövringen av Britannien. Agathyrserna hade under ett skede varit uppdelade med en grupp vid östersjökusten och en annan i Pontus vid Kaukasus. Någon gång mellan 50 f Kr och 300 e Kr (mest sannolikt närmare det senare årtalet än det förra) skickade agathyrserna iväg en kontingent över havet till Skottland där den kom att identifieras som PIKTER. Pikterna skulle komma att agera mer som understödjare för än som opponenter mot den anglosaxiska invasionen.
Det bör understrykas att de historiska detaljer som tjänar som ram för de i detta verk anförda bevisen ej alla är konventionellt accepterade. Av detta skäl är en återupprepning och ett styrkande av det resonemang som förbinder skyterna med folk i västra Europa på sin plats
NÅGRA VÄSTEUROPEISKA STAMMARS SKYTISKA (OCH ISRAELITISKA) IDENTITETER
Kimmerierna, skyterna och Guti (goter) uppträdde för första gången (om man skall gå efter historiska källor) i Mellanöstern i utkanterna av det assyriska imperiet. Från de områden i Mellanöstern till vilka Israels tio stammar hade bortförts gick skyterna in i Skytien, d v s i stort sett det område som en gång i tiden var känt som Sovjetunionen. De skytiska folken skulle under perioden mellan 300 f Kr och 600 e Kr försvinna från Skytien. Just som skyterna lämnade Skytien började nya folk, som till stor del passerade genom Skandinavien, Pannonien (Ungern) och Tyskland, uppträda i väster.
Dessa nya folk (kända som "barbarer") bar ofta samma eller liknande namn som de folk som hade lämnat Skytien, deras konst var mycket lik eller t o m identisk med Skytiens, de hade liknande "shamanistiska" skytiska trosföreställningar och seder, de bar likadana vapen, kämpade med samma taktik, hade ofta traditioner som sa att de kom från Skytien och såg ut på samma sätt fysiskt.
Alla ovan nämnda likheter erkänns och diskuteras av moderna akademiker som emellertid tenderar att anta att "barbarerna" kom från Skandinavien och TYSKLAND och helt enkelt absorberade "skytiska" influencer genom en process av kulturell osmos och även att några skytiska eller sarmatiska grupper hade upptagits i de annars väsentligen "europeiska" barbariska massorna.
Den mest seriösa förklaringen till denna missuppfattning är tydligen att den härrör från ideologiska, lingvistiska och andra källor vilka icke desto mindre verkar vederlägga största delen av de fakta som finns i målet. Detta till trots har några av de allra senaste studierna i Storbritannien såväl kulturellt som etniskt börjat så allvarliga tvivel angående de anglosaxiska erövrarnas samband med "Tyskland".
År 700 f Kr var Tyskland praktiskt taget obebott. Senare bosatte sig några få isolerade folk i Tyskland, men dessa går arkeologiskt och lingvistiskt inte att skilja från sina keltiska, trakiska eller illyriska grannar. Skandinavien hade under ett skede uppburit en rik och avancerad bronsålderscivilisation som p g a invasioner och klimatförändringar, praktiskt taget försvann så att regionen i stort sett lämnades övergiven fram till ungefär 100 f Kr, då den åter, som beskrivits, befolkades av folk från Skytien.
Hur som helst så kunde varken Skandinavien eller Tyskland på den tiden ha försörjt de människomassor som kom till Västeuropa efter ca 200 f Kr. Ej heller finns det i historien några mellanliggande skeden av betydelse, som visar att någon kulturell osmos från Skytien skulle ha ägt rum. De barbariska nationerna (såsom frankerna, anglosaxarna, danerna, vandalerna, goterna, alemanerna, alanerna, vikingarna o s v) ägde redan sina "skytiska" karaktärsdrag då de först uppenbarade sig.
Romarna som stötte på "barbarerna" vid sina gränser och kämpade mot dem samtidigt som de gjorde bruk av dem som soldater i sina armeer, skrev om dem och hade väsentligen korrekta föreställningar om deras ursprung. De betraktade goterna såsom varande väsentligen skyter och skyterna hade enligt dem under olika namn blivit de barbariska nationer, som tryckte på vid de romerska gränserna vilka de i geografisk mening ofta nådde via Tyskland (Germanien).
Lingvistiskt är det nu allmänt accepterat att de barbariska "germanerna" från början inte talade indoeuropeiska språk även om de vid något skede kom att lära sig det "dåligt" i lingvistisk mening. I Tyskland erövrade de och/eller införlivade indoeuropeiska "infödingar" med vilka de verkar ha förbjudit blandäktenskap även om de påverkade varandra lingvistiskt och kulturellt.
Efter det att de skytiska barbarerna hade evakuerat "Tyskland", och begett sig till Frankrike, Holland, Britannien, Schweitz och annorstädes gjorde de infödda "tyskarna" åter sig gällande och deltog i den våldsamma "germaniseringen" av de horder av slaver och andra folk som hade dragit in i Tyskland under 500-talet e Kr för att fylla det vakuum som de evakuerande skytiska israeliterna lämnade.
När det gäller Britanniens erövrare som efter 400 e Kr leddes av angler, jutar och saxare, verkar parallellism mellan den anglosaxiska kulturen och den skytiska vara allmänt accepterad, även om varje förklaring av dess ursprung kommer att förbli kontroversiell. Å andra sidan har nya arkeologiska och relaterade omvärderingar av Britanniens erövrare under perioden för de anglosaxiska invasionerna avslöjat väldigt lite av samband med tysk kultur, vilket har lett till att en del moderna auktoriteter t o m har börjat tvivla på att de kom från Tyskland!
Den korrekta lösningen verkar emellertid vara att de huvudsakligen utgick från Skytien och passerade genom Skandinavien och/eller Tyskland utan att uppehålla sig där särskilt länge eller åtminstone utan allvarlig kontakt med "infödingarna" innan de fortsatte till Britannien.
De skytisk-gotiska nationerna hade utgått från Skytien, och i östra Skytien, åtminstone i civilisationen öster om Kaspiska havet varifrån sakerna (anglosaxarna) verkar ha utgått, talades arameiska. Arameiska är nära besläktat med hebreiska och några av de israelitiska stammarna verkar ha talat arameiska, medan andra nyttjade en typ av hebreiska som var påverkad av arameiska, eller arameiska som var påverkad av hebreiska. Arameiska var ett av de officiella språken i det assyriska imperiet.
Det gamla anglosaxiska engelska språket är en sammansatt dialekt som innehåller många hebreiska ord. Lingvistiskt kan de västra barbarerna ursprungligen ha talat hebreiska eller en besläktad semitisk dialekt. Det finns ingenting som hindrar en sådan möjlighet eftersom historien visar att nya språk ibland lärs in under det att gamla glöms bort. Normanderna t ex kom från Skandinavien och bosatte sig en-masse i Normandi, Frankrike, men inom två generationer hade de glömt sitt modersmål så att de bara kunde franska!
Sålunda blev israeliterna kimmerier, skyter och goter, och dessa blev Västeuropas barbarer. Ytterligare bevis finns som bekräftar dessa slutsatser, däribland de migrerande gruppernas bibehållna israelitiska stam- och klannamn och det fortsatta, eller förnyade användandet av traditionella israelitiska stamsymboler bland moderna nationer inom vilka det i samtliga fall existerar en definitiv närvaro av just den stam som dessa traditionella symboler tillhör!
NAFTALITERNA BEFOLKAR NORGE
Medan de fortfarande bodde i Israels land hade stammarna Ruben, Gad och Manasse (från vilka flertalet av de gotiska nationerna uppkom) som bodde öster om Jordan i väster gränsat mot DAN och Naftali. NAFTALI skulle åter komma att framträda under sitt gamla namn i form av Skytiens "naftaliter" (ibland felaktigt kallade "EPHTALI") vilka av kineserna beskrevs såsom varande av gotisk börd. Naftaliterna var också kända som Abdali, Ye-da, Ye-ta, Ephta, Hua, Huones, vita hunner, Thyssagetae, små goter samt även under andra namn.
En del av de ovan angivna namnen var i själva verket namn på underlydande folk, med vilka naftaliterna blev sammanblandade, och vissa av dem var namn på folk som hade tagit med naftaliterna förbundna områden i besittning kort efter det att naftaliterna hade lämnat ifrågavarande områden. Sådan sammanblandning är ofta förekommande i centralasiatisk historieskrivning. Naftaliterna identifieras också ofta (felaktigt) med kidariterna, som var ett centralasiatiskt folk, av delvis arabiskt ursprung, som assyrierna hade bortfört.
Den grupp som av kineserna identifierades med naftaliterna verkat ha varit densamma som "Lilla-Guti"-gruppen ("Guti" och "got" är olika former av samma namn) såsom skilda från de "stora goterna", d v s Massagetae. "Liten got" kunde på liknande sätt (har det hävdats) ha blivit "Thyssagetae", och Thyssagetae placerades av Herodotus i det nordliga Skytiens Uralregion (nuvarande nordöstra Ryssland), som grannar till Iyrcae. Folket IYRCAE (ibland benämnda "Turcae") blev även de förfäder till en del av skandinaverna och
Finlands finnar. Rörande området öster om det område där Iyrcae och Thyssagetae bodde fanns en tradition som långt senare nedtecknades av kartografen Ortellius. Denna tradition handlade om DANORUM och Naphthalitum (d v s daniter och naftaliter), som enligt Ortellius var identiska med de vita hunnerna, vilka av den bysantinske historikern Procopius hade beskrivits såsom varande helt olika de egentliga hunnerna. "Vita hunner" är ett annat namn för naftaliter. Öster om naftaliterna och daniterna, approximativt i samma område som Serica på Ptolemaios karta, placerade Ortellius andra medlemmar av de förlorade stammarna.
Dessa andra hebréiska stammar, sade Ortellius, kallades "GAUTHAR". "GAUTH" är en erkänd form av namnet "Got". Ortellius "GAUTHAR" motsvarar kinesiska uppteckningars Yue-chi-goter och Ptolemaios Massagetae öster därom. En del samtida romerska krönikörer identifierade de västliga goterna med österns Massagetae. Nära Massagetae, inte långt från Badakhshan och Tibet (där enligt kinesiska uppteckningar en del av de små goterna hade varit) bevarades i lokala legender den tidigare närvaron av de israelitiska stammarna Naftali, Dan, Sebulon och Aser.
Ett samband baserat på bruket av trepanation (och andra faktorer) har (av Franz Altheim) föreslagits mellan naftaliterna och ett folk som var kända som "siginer" eller "Sigynnae". Strabo placerade siginerna öster om Kaspiska havet och beskrev deras bruk av snabba, raggiga hästar. I väster hade de alanerna som grannar. Herodotus beskrev samma folk (som han kallade Sigynnae) och placerade dem i Europa norr om Donau. Han nämner samma raggiga hästtyp. Siginerna verkar ha varit kringspridda över stora områden i likhet med alanerna. Herodotys sa att deras klädedräkt var likadan som medernas och att de påstod sig var mediska kolonisatörer. De bortförda israeliterna hade blivit förda till "Mediens städer" (2 Kon 17:6).
Arkeologiska samband antyder att siginerna var besläktade med Sequani i den östra delen av centrala Gallien och väster om folket Helvetti i Schweitz. Bland de nordliga belgierna nämner Caesar stammen Segni vilken även den på något sätt kan ha varit besläktad. I överensstämmelse med detta sa Snorre att SIGI (jfr Segni, Sigin o s v), son till Oden, erhöll ett rike i Frankrike, vilket kanske avsåg en vandalgrupp som invaderade Frankrike. Kinesiska källor antyder att en del av Naftali fanns i Serica (i det fjärran östra Skytien) och dessa kan möjligen vara identiska med de SIZYGER (Sigini) som Ptolemaios omnämnde i samband med Damnae (från Dan), Chatae Scythae och Achassa.
"CHATAE SCYTHAE" och "ACHASSA" i Serica påminner om termerna CHATTI och HESSE som användes om grupper i västra Europa. I Europa ansågs "CHATTI" och "HESSE" vara olika versioner av samma folknamn och ett samband med Dans Husim har antytts: Det bör kommas ihåg att Dan och Naftali var bröder som båda var söner till Israel och hans konkubin Bila och att de två bröderna vanligtvis marscherade tillsammans. I England utgjorde sycgerna en saxisk grupp som slog sig ner i Essex. De anglosaxiska folken hade utgått från olika skytiska områden, inklusive Serica, och det verkar ha funnits ett samband mellan SIZYGERNA, SYCGERNA och SIGINERNA å ena sidan och de naftalitiska hunnerna å den andra.
Kinesernas uppteckningar utvisar att de naftaliter som hade befunnit sig norr om Kina förflyttade sig västerut före 450 e Kr. De visar också att dessa naftaliter tidigare hade uppehållit sig norr om Altaibergen och att de tillhörde massageterna samt att de var blåögda och ljushåriga. En del av dem hade senare rört sig österut i riktning mot kinesiska muren där folket Juan-Juan (avarer? hunner?) gjorde dem till undersåtar så att de fick göra uppror och även de lämna området för att dra mot väster. En naftalitisk återstod på 100000 man eller 100000 tjänstgörande soldater (krönikan är oklar) erövrade Baktrien och upprättade ett imperium med gränser mot Persien, Indien och Kina. De hade därmed gjort sig till herrar över hyonerna och kidariterna, och i senare historia verkar förvirring råda om vilken som var vilken av de tre grupperna.
Ett folk som kallades "Neptali" eller "Eptali" etablerade sig i alla fall i Herat (Haras huvudstad). De erövrade Gandhara vid Indus år 465 e Kr, och vid 500 e Kr hade de gjort sig till herrar över centrala och norra Indien, varifrån de senare blev fördrivna. År 542 återupprättade de sig delvis i Kashmir, och en del av deras ättlingar tros finnas bland Rajput- klanerna (krigarklaner) i Rajputana (Indien) och även i Kafirstan (Afghanistan) och bland Punjabs jater i Indien. År 490 e Kr hade de eller deras bundsförvanter besegrat Gaogufolket (uigurer? khazarer?) i nordvästra Mongoliet varefter de ej längre syns till i den regionen. En del tror att de uppgick i den khazariska federationen. Under alla omständigheter så hade huvuddelen av Naftali stam tidigare, före 450 e Kr, börjat vandra västerut och de hade så försvunnit från det skytiska området.
Härmed föreslås att dessa ursprungliga och tidigare NAFTALITER som utgjorde huvuddelen av den naftalitiska nationen och som begav sig västerut och därefter inte syntes till i Skytien begav sig till Skandinavien och där blev identifierade med vikingarna, särskilt i NORGE: Skandinavien mottog på 500- och 600-talen invandrande nybyggare som kom österifrån. Detta skedde kort efter det att huvuddelen av naftaliterna hade begett sig av västerut. I Norge pågick under denna period snabb skogsavverkning och nybyggnation. Undersökning av gravplatser har avslöjat att nykomlingarnas i medeltal var längre än de tidigare invånarna, även om de kulturellt kanske inte var så olika.
I Skytien hade naftaliter och daniter från Dan observerats tillsammans och i överensstämmelse med detta mottog även Danmark en storskalig immigration, vid ungefär samma tid, av folk som alltid hade betraktat sig själva som DANER, ättlingar till "DAN den Store", d v s DAN, Israels son.
I Skandinavien är under denna era av nya bosättningar rikedomen i kvantitet och kvalitet av järnprodukter slående, i synnerhet vid en jämförelse med kända förhållanden hos de samtida frankerna och andra i söder. Serica, som naftaliterna hade lämnat hade varit världsberömt för sina mineraltillgångar och sitt järn. Metallhantering i den östra skytiska regionen förknippades med de härskande klasserna och Skytiens erövrade Sacae-folk, såsom naftaliterna och khazarerna innan dessa förflyttade sig västerut.
Metallbearbetning i östra Skytien och i Serica har tillskrivits klaner som härletts från eller på något sätt ansetts vara förbundna med Saka eller goter med shamanistiska drag påminnande om med Oden förknippade sedvänjor. Sådana namn på tillverkade föremål såsom "Salomos svärd" och andra faktorer låter ana sådana judaiserande tendenser som tros ha funnits hos naftaliterna och som nådde sin logiska följd i och med omvändelsen av khazarerna med vilka nephtaliterna var besläktade.
Den metallurgiska aktiviteten i Serica och östra Sibirien verkar ha upphört ganska snabbt och detta upphörande kan direkt sättas i samband med naftaliternas uttåg. Man kan notera att denna aktivitet nästan utan avbrott fortsätter i Skandinavien där legender om Oden och Tor återigen upprepar existensen av släkt och ägor i öster, i "turkarnas" land. Dessa turkar har identifierats som Iyrcae-folket, grannar till Thysagetae och Naftali. Skandinavisk legend bevarade traditionen om att skandinavernas förfäder hade fördrivits från "Yda" i östra Skytien och "Yda" var ett av de namn som naftaliterna hade varit kända under och det hade också varit namnet på ett område inom vilket de hade bosatt sig.
Skandinaviens konststil hade alltid varit lik Skytiens, särskilt "Sarmatiens" öster om Kaspiska havet, men under den nya bosättningseran är intrycket man får att den "sarmatiska" typen av juveler fortsättningsvis kom att produceras i Skandinavien som om det var en lokal kulturell utveckling. Samtidigt hade denna stil försvunnit från de sarmatiska områdena. Den "sarmatiska" stilen hade uppkommit och utvecklats dynamiskt tack vare Sakae-folket eller Yuechi-Goti (av Rostovtzieff kallade "tokharier") vilka naftaliterna tillhörde. Denna stils migration åtföljdes logiskt av dess upphovsmäns förflyttning.
Befolkningsinflödet verkar ha varit kontinuerligt och vid 700 e Kr verkar Skandinavien ha blivit överbefolkat. Följaktligen påbörjade Sveriges, Norges och Danmarks vilda "vikingar" sina utrikes expeditioner vilket ledde till upprättande av bosättningar på Irland, i England, Skottland, Frankrike och andra länder.
Naftalis söner var (1 Mos 46:24): Jaseel, Guni, Jeser och Sillem. Jaseel kanske fick Själland uppkallat efter sig. Kulturellt stod det danska Själland i förbindelse med Zeeland i Holland fram till första århundradet f Kr, varefter tyngdpunkten i kontakterna försköts till det vandaliska Silingiområdet i Schlesien.
På Själland finns orterna Silund och Selund och dessa ortnamn är besläktade med vandal-silingi-namnen i Schlesien och det är inte uteslutet att de härrör från Sillem, Naftalis son. Schlesiska hövdingagravar från 200-talet e Kr avslöjar keramik som liknar sådan som hittats på Själland, Fyn och i Vendsyssel (norra Jylland) och i södra Norge. Guni, Naftalis son, kanske gav upphov till Gugerni i det bataviska Holland och Egan i Danmark. Jeser förbinds med Danmarks Vraesan från ön Fyn. Vraesi-folket tros ha migrerat en-masse till Britannien. Naftalis symbol var "en snabb hind" och en hjort användes som kunglig symbol av Skandinaviska kungar.
Den israelitiska stammen Naftali blev därför nephtali-hunner (eller "hephtaliter" som de också kallades) som tillsammans med Dani en gång befann sig i östra Skytien. Från östra Skytien migrerade naftaliterna till Norge och danerna till Danmark. Detta bevisades genom skandinavisk tradition, härledning av namn, demografiska överväganden och genom arkeologiska fynd. Naftalis söner var Jaseel, Guni, Jeser och Sillem och dessa namn påminner om skandinaviska orter och etniska namn såsom Själland, Egan, Vraesan och Sillund.
